Veckans djupdykning

Att vara förälder

Felix är nu snart 8 månader, och jag tycker fortfarande att det är skumt att säga "min son". Det känns ofattbart att jag är pappa, jag.... Som fortfarande tycker om att spela tv-spel, sova länge på helgerna och har då och då på mig en Metallica t-shirt om jag känner för det.

Det är inte riktigt den bilden jag själv har av mina föräldrar. Nä! de var vuxna på riktigt.
-Kände de som jag? Det kanske bara var andra tider då?

Jag kan ibland bli lite förvånad över alla känslorna som sköljer över mig när jag tex väcker Felix på mornarna. Han vaknar upp och ler till mig. Den värmen och kärleken går inte att beskriva, dock rent logiskt vet jag att det är min son, men samtidigt är det just det som gör en så konfys, att jag har ett barn. Att man är pappa.

Det kanske är själva titeln som fuckar med mig lite? vem vet?

 Idag skulle jag kolla på leksaker till Felix, tänkte det kunde var kul med något nytt. Det känns så himla skumt att stå där och leta bland prylarna, man är lite lost, förvirrad och väldig ny på det hela.

8 månader har snart gått som sagt. Och man känner väl sakta att man börjar landa i det hela, men det är inte lätt att få grepp om det hela. Sakta börjar det gå in i huvudet att man inte är Nr1 för sig själv längre, jag går ju tex upp kl halv 6 på onsdagar för att träna och för att få mer tid med Felix och Frugan.

I de flesta böcker man läste under graviditeten så var det "hon tycker så" , "tänk på hur du ska hjälpa henne". Men alla som blir mammor har ju också en pappa där någonstans, det är väldigt dåligt med info om pappor som berättar om sina upplevelser.

Det är säkert så att alla har olika känslor och upplevelser, men det kan nog vara skönt att få ta del av vad andra upplevt. Mer eller mindre så sätts hela ens liv i gungning när barnet kommit. Iaf första ggr. Man har inga referens rammar, ska det var så här? Hur funkar detta då? osv osv.

Jag är så himla glad över att vi har Felix, han är super go. Till 99% alltid glad och harmonisk. Det är en lite klyscha men det är verkligen "som en helt ny värld öppnar sig"

Det ska bli otroligt spännande att se hur Felix växer upp och hur man själv kommer vara under denna tiden. Snacka om livserfarenhet.


ps
Ibland så behöver jag bara skriva av mig, Det är någon slags självterapi. Ifall någon läser detta och tänker "what the fuck , this dude is crazy" så vet ni iaf varför jag ibland kan skriva lite "wacko"